Italiens PPI steg från 7,8 % till 10,9 %. Sådana data brukar ingen bry sig om, men när marknaden väl accepterar det är det en annan sak. Skynda inte att dra slutsatser, håll först koll på om europeiska räntor och euron rör sig i samma riktning, det är bara när båda rör sig tillsammans som det räknas. Resultatet får vi se till helgen, då kan vi jämföra. Håll ett öga på det.

År 1985 stod kärnkraft för mer än hälften av Taiwans elproduktion, nu är det nere på noll, och det första steget för att starta om har just tagits. Energifrågan har en längre cykel än val, och de som stängde vet vad de gjorde. Anti-kärnkraftskortet är spelat, elpriserna och TSMC klarar inte trycket. Hur långt tror du att detta steg kan gå? power

Alla i gruppen ropar köp, jag väljer att gå emot. Trump vill göra om Vita husets pressrum till Roosevelts inomhuspool, det är en tuff manöver. Likviditeten är låg under den asiatiska sessionen, och orimliga priser dyker ofta upp, så följ inte strömmen då. För fler kommentarer, se kommentarsfältet.

S&P 500 är bara 0,7 % från toppen, men 430 aktier ligger redan nästan 22 % under sina toppnivåer. Den här bilden är så bekant, det har hänt på samma sätt 1973 och 1999, och efter det halverades indexet direkt. Jag är bara en småsparare och vågar inte gissa toppen, men varje gång Federal Reserve fattar beslut går marknaden först på förväntningar. Den här gången är bredden så dålig, men indexet håller ändå emot – vem som bär bördan är uppenbart. Vi ska inte dra slutsatser för snabbt, vi får se hur det utvecklas.

$SPX 2026 största fällan ligger här: Federal Reserve fortsätter envist med åtstramningen, teknikjättarna börjar redan spricka, och småsparare kastar sig in vid varje nedgång. Manuset från 2018 spelas upp igen nu. Fråga inte varför, svaret är att innan likviditeten är tillbaka används varje uppgång för att sälja av. För fler kommentarer, se kommentarsfältet.

Jag har alltid tyckt att tullar i sig inte är lika med ett handelskrig. Tullökningar, kvoter, antidumpning, skyddsåtgärder – dessa är vanliga verktyg i internationell handel. Det som verkligen förvandlar situationen till ett "krig" är ofta när förhandlingarna just avslutats och ena sidan vänder sig mot kameran och framställer sig själv som ett offer som blivit illa behandlat. Alla skyddar sin egen industri – USA, EU, Japan, Kina, Indien – alla har sina egna subventioner, inköpspreferenser och tullbarriärer. Skillnaden är att vissa gör det tyst och gömmer industripolitiken i tekniska standarder, offentliga upphandlingar och forskningssubventioner; medan andra måste spela offer och lägga över inhemska fördelningsproblem på en extern motståndare. Historiskt har detta drama upprepats många gånger. År 2002 införde Bush-administrationen i USA skyddstullar på importerat stål på upp till 30 %, med motiveringen att rädda den amerikanska stålindustrin. EU, Storbritannien och andra svarade omedelbart med motåtgärder och hotade att införa tullar på politiskt känsliga varor som apelsinjuice från Florida och textilier från South Carolina, och tog ärendet till WTO. WTO fastslog slutligen att USA agerat felaktigt. Amerikanska tillverkare nedströms klagade också över stigande stålpriser, vilket ökade kostnaderna för bilar, hushållsapparater och maskiner. I slutet av 2003 avskaffade USA tullarna själva. Sammanfattningsvis återupplivades inte den amerikanska stålindustrin, medan nedströmsindustrin fick betala högre kostnader, och industrikedjan fortsatte att kringgå tullarna – inköp gjordes fortfarande från andra håll, och etableringar i Mexiko, Kanada och Sydostasien fortsatte som tidigare. År 2018 införde Trump-administrationen tullar på 25 % på stål och 10 % på aluminium enligt "Section 232", och EU, Kanada och Mexiko svarade med motåtgärder. Historien upprepades: stålpriserna steg kortsiktigt, amerikanska stålföretag fick en kortvarig vinstökning, men kostnaderna för nedströmsindustrin steg, handelspartner valde att kringgå tullarna via tredje land, och den globala leveranskedjan omstrukturerades. Studier har uppskattat att dessa skyddstullar ger begränsade jobbvinster inom stålindustrin, men tvingar nedströmsindustrin att bära högre kostnader, vilket på lång sikt kan hämma BNP och sysselsättning och minska tiotusentals jobb. Med andra ord, att svinga tullklubban kan låta högt, men det betyder inte nödvändigtvis att man vinner; det är ofta mer en politisk markering. Den nuvarande omgången verkar mer drivas av röstmaximering än av ekonomisk logik. Stål, aluminium, bilar och chip är ofta koncentrerade till några svängstater eller viktiga valkretsar. Politiker behöver visa rostbältesarbetare att "jag skyddar er", även om industrikedjan som helhet inte tjänar på det. Den amerikanska stålindustrin sysselsätter direkt bara några hundratusen, men nedströms stålindustrier omfattar miljontals. När tullar införs kan stålverken kortsiktigt gynnas, men bilar, maskiner och byggindustrier måste hantera dyrare råvaror. Tullar kan snabbt hamna på förstasidan, vilket är mer "synligt" än subventioner, omskolning eller investeringar i infrastruktur. Men den ekonomiska logiken handlar om: var finns komparativa fördelar, vem bär kostnaderna nedströms, kommer allierade att svara med motåtgärder, och kommer leveranskedjan att kringgå tullarna? Röstlogiken handlar om: vem ser mest ut som offer framför kameran, och vem kan förenkla komplexa problem till "de utnyttjar oss". Därför säger jag att tullar i sig inte är handelskrig. Det verkliga kriget börjar när förhandlingarna är slut och ena sidan vänder sig till kameran och gråter över att ha blivit illa behandlad. Alla skyddar sin industri; vissa gör det tyst, andra spelar offer. När USA och Storbritannien drog fram och tillbaka kring ståltullar förlorade ingen på det, och industrikedjan fortsatte att kringgå tullarna. Den nuvarande omgången drivs mer av röstmaximering än av ekonomisk logik. Om någon har en annan åsikt, dela gärna med dig av dina skäl.

CPI ser verkligen bättre ut när hyrorna exkluderas, men folkets känsla av smärta försvinner inte. Inflation handlar om att kärndata ser bra ut betyder inte att levnadskostnaderna sjunker, mat, energi och hyra är de verkliga utgifterna. Data är för marknaden att se, räkningarna är för en själv att betala.

RISC-V vill vara kompatibelt med CUDA, och det låter direkt fel. Det handlar inte om att en öppen instruktionuppsättning saknar ambition, utan om att den måste ta sig an den mur som Jensen Huang byggt upp under nästan tjugo år med otaliga kodrader och utvecklarvanor. Sedan CUDA lanserades 2006 har NVIDIA officiellt haft miljontals CUDA-utvecklare, och runt det finns lager på lager av cuDNN, TensorRT, NCCL, OptiX, Omniverse. Den verkliga vallgraven är aldrig en enskild chip, utan hela ekosystemet: byter du hårdvara måste du börja om med kod, bibliotek, optimeringskunskap och distributionspipeline. Fråga vem som helst som jobbar med 3D, Arnold, Octane, Redshift – de tre renderarna är i princip helt bundna till NVIDIA-kort. Arnolds GPU-rendering är beroende av NVIDIAs CUDA/OptiX; OctaneRender har länge haft CUDA som kärna; Redshift stödjer visserligen Apple Metal numera, men den vanliga arbetsflödet går fortfarande inte utan NVIDIA. Det är inte att de inte vill stödja andra, utan att de inte har något val – att stödja AMD, Intel eller RISC-V innebär att skriva om backend, göra om optimeringar och anpassa en massa plugins, vilket kommersiellt sett inte är värt det. Så RISC-V:s rop om CUDA-kompatibilitet är mer en gest. För att verkligen få det att fungera handlar det inte bara om att översätta några instruktioner, utan om att komplettera hela anpassningen av PTX, SASS, drivrutiner, kompilatorer, matematiska bibliotek och ramverk. Öppna källkodscommunityn har försökt, till exempel ZLUDA som försökte köra CUDA-program på icke-NVIDIA-kort, men kompatibilitet, prestanda och underhållskostnader blev problematiska. Att bara förlita sig på communityns engagemang räcker inte för att fylla detta gap. Kontraktmarknadens likviditet är som lägst mitt i natten och det är då det är lättast med plötsliga prisrörelser – på samma sätt är ekosystemets barriärer aldrig något som bryts igenom över en natt. CUDA:s låsningseffekt är resultatet av tjugo års successiv ackumulering, och för att RISC-V ska kunna kringgå detta måste de först svara på varför utvecklare skulle migrera, vem som tar prestandaförlusten vid migration och vad som händer med befintlig kod. Kanske har jag fel, jag väntar på att bli motbevisad.

En person har lämnat klimatpolitikens krets igen. John Kioli Kalua, kommissionär vid Nairobi River Basin Commission, fick plötsligt ett astmaanfall när han skötte privata ärenden på CBD och kunde inte räddas. När nyheten kom ut blev det tyst i gruppen i några minuter, sedan fortsatte alla att posta möteslänkar, kolmarknadspriser och projektanbud. Sådana nyheter påverkar inte marknaden – det är inte känslokallt, utan klimatpolitik är aldrig beroende av en enda person. Det liknar mer ett nätverk: departement, finansiärer, NGO:er, samhällsorganisationer, konsultfirmor, banker – varje nod har folk. Institutioner som Nairobi River Basin Commission är ofta kopplade till en rad projekt som rensning av floder, avloppshantering, informella bosättningsomvandlingar och utveckling av kolkrediter, och en enskild kommissionär har begränsat mandat att fatta beslut. Men å andra sidan, när en kunnig person försvinner ökar friktionen i processen. Till exempel kan ett tvärsektoriellt samordningsdokument som han tidigare kunde driva igenom på två veckor, med en ny person ta en månad bara för att justera data, samhällskrav och finansiärers tidsscheman. Klimatpolitik är inte rädd för att gå långsamt fram, utan för att fastna i olösta historiska problem som ingen kan förklara. Men på handelsnivå har jag lärt mig att vara försiktig. Tidigare, när liknande fundamentala nyheter kom ut, satte jag stop loss nära för att försöka fånga en kortsiktig nedgång, men blev stoppad två gånger: en gång när likviditeten var låg och priset snabbt slog stop loss men sedan återhämtade sig; en annan gång när sentimentet återställdes nästa dag och stop loss för korta positioner slog till. Nu rör jag mig inte ens i korta positioner vid sådana nyheter, utan väntar på att stora aktörer ska agera först. Om marknaden inte rör sig betyder det att prissättningsmakten inte ligger hos småsparare eller i sådana personalnyheter. Om det ska röra sig, är det först och främst kolpriset, vikten av förnybar energi och om politiska kapitalflöden förändras. Se kommentarsfältet för tillägg.

$XAUUSD Den här nedgången från 4220 till 4130 är troligen en falsk nedgång. Guld är överlag fortfarande positivt, och fallet ger en chans för dem som inte hoppat på tåget att köpa in sig. Likviditeten är som tunnast mitt i natten, och det är vanligt med stickspikar som rensar stop-loss. Om 4130-nivån håller är det startpunkten för en sektorsammanhängande återhämtning. Vi får se till helgen och jämföra då. Håll ett öga på detta.